bluejeanbaby

The first time I held you in my arms and you wrapped your tiny hand around my index finger, I felt my heart swell with immeasurable joy and pride. I knew that my life had been touched in a miraculous way that would transform every dimension of it forever . . . .

From the moment you were born you became the focal point of my existence. Your smile was the sunshine in my heart. your happiness was the only treasure I sought. And so began the great paradox of parenthood. For when your tiny hand touched mine, I knew that I had been chosen to nature you, love you, and then give you the strength to let go. Letting go is not easy. But I look at you now - a beautiful young woman, strong in your convictions and determined to face life on your own terms - and I still feel my heart with joy and pride.

My dreams for your life might not always be the same ones you seek. But one thing remains the same: your happiness will always be my greatest treasure. I know now that the true miracle of that first touch lies in one simpa truth: even though your hand may slip away from mine, we will hold each other in our hearts forever.

Tror ni tårarna kunde hållas tillbaka när mor min läste detta på studentent mottagningen? Knappast :)
Ibland har man sina tvivel, ibland gör man väldigt dumma saker, så är det väl att växa upp. Men vetskapen om att mina föräldrar älskar mig och är s t o l t a över mig är bland den bästa känslan man kan ha. Jag vet att alla inte haft den lika bra som jag i sin uppväxt men jag kan inte annat än tacka för det jag fått i mitt liv. Alla dom gånger mamma och pappa stått på sidan av fotbollsplanen och hejjat trots att jag mest var bänkvarmare, alla gånger dom skjutsat mig på diverse aktiviteter, alla gånger dom tjatat på mig att jag borde göra mina läxor. Jag kommer såväl ihåg en helt vanlig dag, förmodligen var det en tråkig kall höstdag ingen dag att minnas mer än jag gick förbi i vardagsrummet där min pappa låg på soffan och kollade på Tv, plötsligt sätter han sig upp och säger Sanna. . . Jag stannar upp och vänder mig om - Ja?
Du vet väl att jag älskar dig? Även om jag inte säger det så ofta. . . Min pappa han är för söt :) Eller min mamma som pushar mig till att tro på mig själv :) Ja någongång ska de väl hyllas.
Anledningen till detta inlägg är att de slagit mig att utan dom just förtillfället vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag lever som en parasit på mina föräldrar. känns som jag är 13 år igen och måste be mina föräldrar om veckopeng. Men trots att jag är 20 år vet dom att jag gör allt jag kan för att försöka hitta ett jobb och hjälper mig med småpengar och liknande för att kunna ha ett normalt liv, för det är bara inse att livet är inte gratis :P

Det är inte mycket som saknas , men ändå är huvudet fullt med tankar som bara åker runt, runt och runt.
Jag önskar du fanns kvar och delade det med mig men jag är en vuxen människa , livet kommer bli bra mycket tuffare än det här nångång.
Det som inte dödar dig gör dig starkare ! ! ! : D