att våga?!
Satt och mentalt förberedde mig för någonting lite läskigt, något man tänker vågar jag verkligen göra det, eller snarare när jag väl står där och konfronteras med situtaionen vad händer då?
Kommer man backa, falla tillbaka i samma träsk igen, tillbaka till exakt den där platsen man i sitt sinne intalat sig att man verkligen man inte vill vara?! Att man är jävligt trött på det! Fruktansvärt trött på det!
Man sitter där och resonerar med sig själv och kommer tillslut fram till att "det viktigaste är att ta hand om sig själv" !!
Så åter igen, jag sitter där och tänker, mentalt förbereder mig på att göra det, att ta steget samtidigt som jag åter igen kommer till det faktumet "men kommer jag göra det?"
Tills det slog mig !!!! ------->
När jag var 9 år var vi på äventyrsbadet i Uppsala, jag och min tjejkompis. (mamma och pappa var väl också med iochförsig) Till saken hör att jag var livrädd för alla typer av trampoliner och avsatser som var högre än en meter! Mitt i allt de roliga är det ett "coolt killgäng" som utmanar oss att hoppa från 10ans trampolin !
Inte en chans tänkte jag, det gör jag aldrig, jag kommer dö. Men envis och jävlig som jag var redan på den tiden bestämde jag mig för att INGEN ska få klanka ner på mig, säga att jag är feg, att jag inte duger, utnyttja mig eller på annat sätt trycka ner mig ! Kanske andra men aldrig mig ! Så jag klättrade upp för alla dessa trappsteg bestämt och utan att blinka, väl uppe springer jag några steg och utan att titta ner eller tveka en sekund slänger jag mig ut i luften och ner i vattnet!
Ni förstår, det är ju egentligen inte så jävla svårt!? Tänk inte så jävla mycke, analysera inte så jävla mycke utan bestäm dig ! Gör det ! Man är värd så mycke mer ! För det viktigaste det är:
Att ta hand om sig själv
Så jag gör det ! Nu jävlar gör jag det ! Jag frigör mig och lever vidare !