bluejeanbaby

Jag börjar förstå.
Att du inte säger så mycket sanning till mig.
Jag börjar tvivla på min egen betydelse när lögner är allt som slängs emot mig.

Jag förstår inte varför jag inte ens kan förtjäna lite konkret sanning.
Lite äkthet.
Slå mig på käften, sparka mig i magen gör det bara.
När som helst. Hur som helst.

Då har jag ju iallafall en rimlig chans att försvara mig.
Men att inte våga stå upp för saker och ting.
Att neka till förbannelse. Att inte kunna konfrontera mig med sanningen.

DET GÖR ONT !
Det är sånna ärr som aldrig läker.

Så snälla slå mig, riv mig, bit mig, sparka mig.
För jag vet att jag läker.