mer nötter åt folket -
Jag skriver inte så mycket längre :)
För jag har inte så mycket att skriva.
Jag är en kvinna i mina bästa år som ibland är på topp och ibland bara vill ligga i fosterställning med någon som klappar en på huvud och säger "det blir bra".
Jag kan vakna en morgon och tänka "åh nej solen skiner, fyfan vad jobbigt."
Jag kan vakna en annan morgon och tänka "underbara ljuva härliga dag, solen strålar, vart är min frukost?"
Jag kan vakna en morgon och ställa mig i fönstret och titta ut, se hur regnet öser ner från himlen, höra hur det smattrar mot fönsterrutan och tänka "shit, idag kommer bli en riktigt bra dag".
Jag kan vakna en morgon till ljudet av åska och ösregn och tänka "gode gud måtte jag slippe kliva upp ur sängen".
Ja precis som säkert majoriteten av världens befolkning.
Å ja det är sant det vet jag, det där om att "man skapar sin egen lycka" eller "alla dagar blir vad man gör dom till".
Men det är ju så mycket annat runt omkring. Jag skulle egentligen aldrig vilja byta bort mina botten dagar. För dom ger mig perspektivet till att veta när jag har en toppen dag. Det enda jag inte tillåter mig själv det är att "tycka synd om mig själv".
Till vilken nytta?! Nej där får det räcka. Det är inte synd om mig för att jag är ensam framför tvn en fredagkväll eller för att jag måste jobba när andra roar sig, eller att jag inte är lika bra på vissa saker som andra är.
Men att ha dåliga dagar, att få känna sig sviken, att bara vara låg, tom på enerig det ser jag bara som en naturlig del av livet.
Å inte ens jag ska väl hymla om att jag inte har "tycka synd om mig själv dagar", men det är BARA när jag ligger typ dödssjuk hemma och spyr galla eller inte kan ta mig ur sängen pga hög feber, yrsel och vätskebrist. Men när det är så illa då jag har ändå inte tiden eller orken att ens fundera på om det är synd om mig :)
Nu ska jag jobba!
Sen ska jag åka hem, sova och vakna lagom till lunch.
Jag tror att jag kommer vakna till en bra dag.
Men man vet ju aldrig om solen skiner eller regnet öser ner. Lika lite vet jag vad morgondagen har att erbjuda mitt sinnestillstånd.
För jag har inte så mycket att skriva.
Jag är en kvinna i mina bästa år som ibland är på topp och ibland bara vill ligga i fosterställning med någon som klappar en på huvud och säger "det blir bra".
Jag kan vakna en morgon och tänka "åh nej solen skiner, fyfan vad jobbigt."
Jag kan vakna en annan morgon och tänka "underbara ljuva härliga dag, solen strålar, vart är min frukost?"
Jag kan vakna en morgon och ställa mig i fönstret och titta ut, se hur regnet öser ner från himlen, höra hur det smattrar mot fönsterrutan och tänka "shit, idag kommer bli en riktigt bra dag".
Jag kan vakna en morgon till ljudet av åska och ösregn och tänka "gode gud måtte jag slippe kliva upp ur sängen".
Ja precis som säkert majoriteten av världens befolkning.
Å ja det är sant det vet jag, det där om att "man skapar sin egen lycka" eller "alla dagar blir vad man gör dom till".
Men det är ju så mycket annat runt omkring. Jag skulle egentligen aldrig vilja byta bort mina botten dagar. För dom ger mig perspektivet till att veta när jag har en toppen dag. Det enda jag inte tillåter mig själv det är att "tycka synd om mig själv".
Till vilken nytta?! Nej där får det räcka. Det är inte synd om mig för att jag är ensam framför tvn en fredagkväll eller för att jag måste jobba när andra roar sig, eller att jag inte är lika bra på vissa saker som andra är.
Men att ha dåliga dagar, att få känna sig sviken, att bara vara låg, tom på enerig det ser jag bara som en naturlig del av livet.
Å inte ens jag ska väl hymla om att jag inte har "tycka synd om mig själv dagar", men det är BARA när jag ligger typ dödssjuk hemma och spyr galla eller inte kan ta mig ur sängen pga hög feber, yrsel och vätskebrist. Men när det är så illa då jag har ändå inte tiden eller orken att ens fundera på om det är synd om mig :)
Nu ska jag jobba!
Sen ska jag åka hem, sova och vakna lagom till lunch.
Jag tror att jag kommer vakna till en bra dag.
Men man vet ju aldrig om solen skiner eller regnet öser ner. Lika lite vet jag vad morgondagen har att erbjuda mitt sinnestillstånd.
Kommentarer
Trackback